Medierna i P1 "Burmas medievår - från maktmegafon till Idoleufori" pratar om Burmas väg till yttrandefriheten, från stenhård censur till spirande demokrati. Men utvecklingen sker inte bara över en natt i ett land som Burma. 

Den mest symboliska bilden för Burmas väg till demokrati var när Aung San Suu Kyi släpptes från sin husarrest och kunde väljas till parlamentet. Medielandskapet har förändrats drastiskt på bara 1,5 år. Media som tidigare var en megafon för makten är idag något annat. Nya dagstidningar har startat och nu måste folk snabbutbildas för att kunna täcka behovet av journalister. Kapital strömmar in, nya företag expanderar, censuren släpper, tv-stationer startar nya kanaler hela tiden, radiokanaler är på väg in. Det har gått så fort att det inte en finns inte tillräckligt med folk att anställa. Om man blickar tillbaka för 1,5 år sedan, fanns ingen pressfrihet över huvud taget.

Idag är ”Democratic Voice of Burma” (en oppositionell mediaorganisation för Burma) tillbaka i Rangoon efter 20 år i exil. För ett år sedan sändes radiosändningar från en lägenhet i Oslo pga av den hårda granskningen. De var då Burmas regerings hatobjekt. Under den värsta perioden satt 17 journalister i fängelse. Idag är det annorlunda. I slutet av 2012 släpptes de sista journalisterna från Burmas fängelser. Omvärlden applåderar, president Barack Obama kommer på besök och EU hävde sanktioner i april förra året. Men samma dag som det hände, gav ”Human Rights Watch” ut en rapport som visar regimens brutala övergrepp på minoriteter i Burmas utkanter. Motsättningar mellan buddister och muslimer verkar växa sig allt starkare. Här har media anklagats för att ha gått i regimens ledband och rapportera regimens version rakt av.

Det finns de som väntar med att jubla åt Burmas framgångar. De är rädda för att det som ser så bra ut utåt bara är ett smart spel från regimens sida. Någon verklig pressfrihet har vi inte sett röken av menar de. Utvecklingen är positiv men man måste vara skeptisk. Debatter om Burmas utveckling saknar kritiskt tänkande och det är långt kvar innan man kan kalla landet demokratiskt. De flesta rapporter som kommer ut i landet är fortfarande propaganda, men det är fortfarande för riskfyllt att bli för regimkritisk.Taket för Burmas yttrandefrihet har höjts. Regimens censur byrå stängdes förra året. Många menar att censurbyrån är borta men att självcensuren lever. Rädslan att rapportera om övergreppen och muslimernas förtryck är att ta en stor risk.

Licenser för tv och radio är dyra, vilket gör att rika företag, oftast med kopplingar till regimen tar över media och inte viktiga journalister, såsom ”Democratic Voice of Burma”. De har levt på bidrag från Norge och Sverige och är nu oroliga över att överleva på den riktiga marknaden. 6 av 14 tidningar fick den senaste gången avslag från licens. Så länge regimen kan blockera, finns ingen verklig pressfrihet i Burma, menar reportrar utan gränser. De kräver att licenserna måste försvinna.

Är regimen ärlig med sina vackra ord om pressfrihet eller är det bara ett sätt att blidka oss i väst? Ett sätt att skydda sitt eget skinn och ett sätt att rädda sig från att slukas av Kina som många påstår?

Jag har använt Sveriges Radio, Medierna i P1 som källa.