Burma uppfyller inte några kvar utifrån min analysmodell och yttrandefriheten i landet är inte ett undantag. Juntan verkar jobba hårt på att putsa på sitt internationella rykte och skapa en bild av ett land som är påväg uppåt, och som i alla diktaturer är propagandan och censuren skoningslös. Fram till 2011 var Burma ett av de fem länder där massmedier var minst fria. Många fängslades och utlänska journalister kontrollerades noga. Även om press- och yttrandefriheten har stärkts det senaste året, är det endast gradvis. Förhandscensueren av tryckta publikationer avskaffades 2012 och privattidningar har blivit tillåtna, efter 50 år. Fyra privattidningar har nu getts ut, från och med i april förra året. Den ledande tidningen är Myanmar Alin som även tryckts på engelska, dock i en mindre upplaga. Båda versionerna fungerar som språkrör för regimen. Radio och TV-sändningar sköts av en statlig myndihet på burmanska, engelska och andra minoritetsspråk. Men landet nås också av radiosändingar från utländska bolag. Oppositionen driver ett bolag, Democratic Voice of Burma, som sänder kortvågsradio och TV via satellit från Norge. Det har sedan 2011 blivit lättare och mindre riskabelt att ta in sändningarna. 2010 var det endast 0,2 % av befolkningen som hade tillgång till internet. E-post och mobilsamtal övervakas av regimen. De blockerar även många internetadresser och utlänska e-postkonton. Även internetcensuren har dock mildrats. Men de som vågar trotsa regimen lever farligt. Bloggaren Nay Phone Latt dömdes till 20 års fängelse 2008, som sedan sänktes till 12 år.

 

Thaw Maung, chefredaktör för en av landets privatägda tidingar, får frågan om de senaste årens utveckling inneburit någon förbättrning för hans möjligheter att arbeta. Han svarar att han inte upplever att regimen blivit mindre intresserad av att kontrollera medierna och informationsflödet. Pressfriheten har inte ökat, trots att juntan hävdar att man är på väg att demokratisera landet. Informationsministeriet granskar allt, ändå ned till den minsta begravninsannons. 

 

Organisationen Human Rights Watch beräknade hösten 2009 antalet politiska fångar i Burma till cirka 2 100. Att Aung San Suu Kyi de senaste två decennierna fått leva i husarrest, oppositionella dödats, etniskt/religiöst våld, ihjälskutna demostranter, visar hur svag och kontrollerad yttrandefriheten i landet är. Munkarnas protester, den s k saffransrevolutionen är bara ett av många exempel som visar hur kontrollerat landet är av regimen. Det var i september 2007 som Burma skakades av en ny våg av demostrationer. Det började med att en grupp som kallade sig 88 Students Generation ordande små demostrationer under sommaren och våren 2007. Det var aldrig några stora folksamlingar men tillräckligt mycket för att regimen inte skulle kunna igronera dem. I augusti samma år när bensinpriserna höjdes drastiskt, men närmare 50 %, ökade dock vreden hos folket. Samma månad demostrerade 400 människor i Rangoon. Säkerhetspolisen slog då till, demostrationen upplöstes och arrangörerna arresterades. Munkarna tog då över ledningen. Protesterna växte och på några veckor demostrerade på nytt hundratusentals burmeser på gatorna. Polisen och millitärens trakasserier ökade och juntan ville kväva upproret. Den 23 sep började soldaterna skjuta tårgas och därefter öppnade de eld med skarp ammunitation. De Burmesiska Myndiheterna stände av internet kort därefter för att förhindra att bilder och rapporter om situationen skulle läcka ut till omvärlden. Juntan införde även nattligt utegångsförbud och Rangoon ställdes under millitär kontroll under 60 dagar. Millitären omringade och genomförde razzior i templer för att gripa munkar.