I mars 2010 antog juntan en vallag som skulle reglera valet i november samma år. Den slog bland annat fast att personer som dömts i domstol inte har rätt att kandidera eller ens vara medlemmar i något politiskt parti. De 2000 politiska fångar som då satt i Burmas fängelser förbjöds därmed att ställa upp i valet, det blockerade även Aung San Suu Kyi eftersom hon dömts till husarrest, som lämpligt nog skulle upphöra omedelbart efter valet 2010. Medlemmar i väpnade grupper förbjöds även att kandidera, vilket gjorde att man blockerade några av de viktigaste etniska minoriterna. Lagen upprättade även en valkommission, som skulle kontrollera att valprocessen fungerade. Alla ledamöter utsågs av juntan. NLD valde att bojkotta valet eftersom att man var tvungen att utesluta Aung San Suu Kyi ur partiet. Beslutet gjorde att partiet blev förbjudet att existera som politiskt parti. Juntan grundade sitt eget parti, United Solidarity Democratic Voice of Burma, USDP. Partiet fick 80 % av rösterna. Valurnorna hade med största sannolikhet preparerats för att försäkra juntan om en stabil valseger. Valet kritiserades av omvärlden för att varken vara fritt eller rättvist. Det var allt annat än demokratiskt, men ett första steg framåt. Möjligen var frisläppandet av Aung San Suu Kyi ett sätt att flytta uppmärksamheten bort från det riggade valresultatet. 

 

Trots alla invändningar om fortsatt militärt styre är det politiska läget annorlunda idag än för fem eller tio år sedan. En ny grundlag är på plats och det sitter numera fler partier i parlamentet. Militärjuntan har formellt lämnat över makten till en civil regering. Den pensionerade generalen Thein Sein utnämndes till president av parlamentet 2011 och en ny regering tillträdde kort därefter. Författningen är dock skriven så att den i praktiken garanterar armen fortsatt full kontroll över politiken. Presidenten får inte heller vara gift med en utlänning, detta för att hindra oppositionsledaren Aung San Suu Kyi, som var gift med en brittisk akademiker – att komma till makten.

 

Mot mångas förmodan hade Thein Sein en betydligt mjukare ton. Han bjöd in Aung San Suu Kyi till ett möte och tillät henne att röra sig fritt i landet. Mediecensuren lättade, hundratals politiska fångar frigavs och regimen tog initiativ till att avbryta de väpnade konflikterna med etniska minoriteter. I april 2012 kunde Aung San Suu Kyi och 42 andra medlemmar av hennes parti NLD invalda i parlamentet, där det sitter över 600 ledamöter, över tjugo år efter det att partiet vunnit en storvalseger med 80 % och därefter blivit stoppade av militären från att bilda regering. Militären har styrt landet med fast hand sedan 1960-talet, och även den nuvarande civila regeringen backas upp av militären. Valet 2012 var självklart ett stort steg för landets utveckling. Men det är viktigt att inte låta sig luras. Militären har makten i parlamentet genom konstitutionen från 2008. 25 % av platserna är vikta åt militären. För att ändra konstitutionen krävs minst 75 % av rösterna i parlamentet. Det går omöjligt ihop för oppositionen, trots segern i valet. 

 

Kort sagt kan man säga att landet inte har präglats av några fria val, men det går sakta men säkert mot en förbättring. För en verklig demokratiprocess i Burma behövs en konstitutions ändring, något som kan bli svårt. Fria och rättvisa val är en väldigt bra målsättning för ett engagemang. Men för att nå hela vägen fram krävs det bl.a. yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. De friheterna är ännu inte helt uppfyllda i Burma, dessa frågor brukar tillhöra grundlagarna och bör därför tas med i en konstitutions förändring. 

 

http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Burma/Aktuell-Politik. Källkritik för landguiden finns under inlägget "Burma".

Världspolitikens Dagsfrågor, Burmas vägskäl, Jesper Bengtsson. Källkritik för tidskriften finns under inlägget "Yttrandefrihet"